Jag läste idag en bloggpost av Niclass Björlund som huserar under internetdagarna.se. Han representerar Scandinavian Songs som är något slags distributionsbolag ett förlag inom skivindustrin. Niclass går till attack mot fildelare med antydningar om att det handlar om ett gäng nördiga ungdomar som lurar artister och bolag som Scandinavian Songs.
Niclass Björlund är uppenbarligen ute efter att provocera med sin artikel och agerar väl lakej åt Scandinavian Songs. Men med tanke på Niclass svar på kommentarerna verkar han även ha denna uppfattning själv vilket ju är helt sanslöst. Hans retorik är yxig men han verkar för sjutton tro på det!
Förstår inte Niclass att strukturerna för distribution helt har förändrats? Att den affärsmodell han och Scandinavian Songs företräder snart är utspelad?
Som så många andra profitörer inom skivindustrin hänvisar Niclass liksom ett mantra till att de ”som jobbar som låtskrivare eller artister är det som drabbas hårdast av fildelningen” Det är struntprat. Det kollektiv som drabbas hårdast och med rätta är sådana mellanled som Scandinavian Songs som envetet kämpar för att behålla marginalen på de gödkalvar som artisterna är för dem. Nöjesbranschens hallikar.
De hatar den decentraliserade distributionen, de hatar direktkontakten mellan artist och konsument. De förstår inte att den gamla paketeringen inte längre är nödvändig eller efterfrågad. Och att de överpriser skivbranschen har tagit ut för slutprodukterna under många år har retat gallfeber på konsumenterna.
De inser inte heller att många fler artister nu får chansen att komma fram, om än till mindre och kanske inte lika spridda målgrupper, utan att gå vägen via bolag som Scandinavian Songs och Niclass Björlund. Artisterna kommer också att få ändrade förutsättningar, i olika riktningar. Det är troligt att tiden då ett fåtal stjärnor genom påkostad marknadsföring kunde skapa förmögenheter genom att de fick ett genomslag i hela världen, faktiskt är förbi. Punkt. De kommer troligtvis sälja färre CD-skivor. Och de kommer få många fler konkurrenter i musikutbudet. Men då är det nya, kanske mindre bemedlade artister som får chansen att föra ut sin musik. Vilket är bra för det totala kulturutbudet.
Vill artisterna fortsätta tjäna förmögenheter måste de komplettera sin verksamhet med kringtjänster. Det har skett i många branscher genom tiderna. Men aktörer som Niclass Björlund och den industri som han och Scandinavian Songs verkar inom, kämpar tafatt med att försöka stoppa den utveckling som sker vare sig de vill eller inte.
Jag brukar inte skriva i debatten kring fildelning men det Niclass för fram gör mig så otroligt upprörd.
Andra som har kommenterat Niclass artikel är Nakna Sanningen, Nikke’s Index och Jonk.
Update: Nu har även Åsiktskanonen skrivit om ämnet.
{ 3 trackbacks }
{ 9 comments… read them below or add one }
helt rätt! Hoppas Nickass mamma (som säkert ligger före honom i utvecklingen) till jul köper boken Long Tail till honom så slipper han famla i mörkret.
Välformulerat!
Ta bort namnet Scandinavian Songs tack. Det har inget med bloggen eller mina åsikter att göra.
Hej Niclass,
Jag har modifierat rubriken så att det inte framstår som om det är Scandinavian Songs som har skrivit den ursprungliga bloggposten. Att bolaget nämns i mitt inlägg är en relevant omvärldsvariabel för att förstå din roll. Och på så sätt en viktig bakgrund när man läser din ståndpunkt även om det självklart är dina egna ord som du skriver.
Jag nämner även bolaget som ett exempel på de aktörer som befinner sig i den mellanledsposition i branschen vars agerande gör mig upprörd. Jag pekar inte ut Scandinavian Songs som ett dåligt bolag i sig, eller som värre än någon annan aktör i branschen. Det är industrin som jag reagerar mot och det är naturligt att nämna just ditt bolag som exempel eftersom det är den bas du agerar ifrån.
Kimmi, tack för din uppmuntran. Jag brukar som sagt inte diskutera fildelning som jag i sig har många åsikter om. Det är ett komplext problem. Och jag tycker inte att man ska stjäla och bryta mot lagen. Däremot vänder jag mig mot skivindustrins rigida agerande oavsett fildelning. Och när jag läste Niclas post kunde jag inte låta bli att reagera.
Vilket agerande gör dig upprörd? Att vi bevakar upphovsmännens rättigheter? Att vi bevakar våra egna rättigheter? Att vi är emot klara lagbrott?
Ofta, har jag märkt, att många har åsikter om vår bransch – men väldigt lite insyn!
Dessutom, i vilket mellanled hittar du Scandinavian Songs?
Så berätta gärna!
Niclass,
Jag skrev nyss en fråga på din blogg
(du tog bort den frågan igår från kommentarerna)och jag skriver delvis samma sak här.Min fråga till dig handlade om vad förlag och distributörer tjänar under samma period som en kreatör drar in en viss summa? Man brukar uppskatta att artisterna får mellan 5-20% av intäkten, oftast i den nedre delen av spannet.
Branschföreträdare brukar alltid hänvisa till att artisterna blir lidande. När det är uppenbart att det är den egna marginalen man vill skydda.
Jag tror att de flesta av oss musikkonsumenter unnar upphovsmän en vettig ersättning för sitt arbete. Men när ny teknik och nya distributionsformer (och i viss mån mer tillgänglig produktionsteknik inom vissa kvalitetsnivåer), undanröjer behovet av den gamla strukturen med olika mellanled, blir man ju förbannad när en bransch med alla medel försöker bevara det gamla. I stället för att anpassa sig till (den oundvikliga) utvecklingen. Det är detta som gör mig upprörd med hänvisning till din fråga.
Det här utvecklingen leder till att delar av den gamla industrin inte har något existensberättigande. Sure. Det är tufft och det har hänt inom många industrigrenar. Men att heja på den utvecklingen, vilket jag som konsument gör, är inte samma sak som att vilja skada kreatörerna.
En modell där artisterna på ett enskilt album vid samma försäljningsvolym tjänar lika som idag, men där slutprodukten kostar 15% av dagens pris, skadar inte artisterna men det gynnar konsumenterna enormt. Och det motiverar även konsumenterna. Det sannolika är att en sådan prissänkning skulle öka antalet sålda ex och därmed skapa högre totala intäkter för upphovsmännen. Att motivera konsumenterna är den enda metod som kommer fungera om man vill rädda branschen. Hot och regleringar får en motsatt verkan.
Du kan säkert föra fram att promotion och konkret marknadsföring kostar och att det är en förutsättning för att en artist ska kunna nå ut. Men även här sker ett paradigmskifte nu som inte har ett dugg med nischen nöjesindustri att göra. Det är en mycket större förändring av den kommersiella kommunikationen. Reklam- och den analoga medieindustrin håller på att kapsejsa, också här pga ny teknik och nya beteenden på marknaden, bland annat större andel aktiva val av konsumenter.
Detta kommer även ställa krav på att aktörerna i nöjesindustrin precis som andra branscher ändrar sitt sätt att marknadsföra sig. Vi kommer se mycket mer utnyttjande av informella kanaler, word of mouth, sociala medier, smarta taggningar, sökmotorer etc. Reklambudgeten kommer att omfördelas och i de flesta fall minskas (vilket blir ett krav och överlevnadsfråga). Det köpta annonsutrymmet minskar och kostnaderna kommer snarare ligga på att odla den kompetens som behövs. Att trycka ut klassiska lanseringar i breda medier kan till och med upplevas negativt i ett läge där konsumenterna är vana att själv välja vad de vill ha och aktivt letar efter detta via olika kanaler.
För att kunna hålla den prisnivå som marknaden kan acceptera och som faktiskt kan få konsumenter motiverade att betala måste din bransch göra stora förändringar i sitt sätt att arbeta.
Det kanske är slarvigt att kalla Scandinavian Songs för mellanled i bokstavlig bemärkelse. Med den termen menar jag de aktörer som delar på 80-95% av intäkterna (minus kostnader) när artisten/upphovsmannen fått sitt.
vilken rapakalja..
saken är den finns det inga pengar att tjäna så slutar duktigt folk att
jobba med det.
och fildelning stryper inkomsterna till både artist producenter och låtskrivare.
dock är felet från början att priset för en cd är på tok för mycket.
men publiken är kräsen och vill bara ha super kvalite
och då blir priset därefter.
det är bara vispop som finns kvar i slutändan då detta är en billig genre
att skapa.
Rappakalja? Jag förstår att pengar är ett incitament och även en förutsättning för duktigt folk att överhuvudtaget ge sig in i en krävande uppgift. Och jag förespråkar inte att artisterna ska jobba ideelt (även om jag inte tror att det går att vrida klockan tillbaka och upprätthålla de nivåer som gällde tidigare).
Däremot ser jag gärna att ”duktigt” folk som arbetar inom förlegade delar av distributionskedjan lämnar sin uppgift. Precis som har hänt inom andra branscher som har spelat ut sin roll när tekniken och marknaden har förändrats.