På något sätt håller jag med båda sidor. Och jag ser flera där som är riktigt duktiga på internetmarknadsföring och verkligen vet hur man säljer på nätet… Som skivindustrin kan lära sig av.

MEN, är det ändå inte ironiskt/dubbelmoral att väldigt många bloggare som sysslar med marknadsföring på nätet blir jättesura när någon snor deras texter… (eller ”kopierar”), som har varit aktuellt de senaste veckorna…

Och varför heter det plötsligt ”stöld” då?

Googla på ”seolokal stjäl texter” eller liknande.

Eller kan någon vänligt förklara den otroliga skillnaden i detta?

Jag glömde även tillägga i sista stycket att jag lider men jag är optimistisk. Jag vet att Skivranschen hamnade efter men bra lösningar är på god väg och jag hoppas att debatten kan bli mindre smutskastande och mer konstruktiv.

Danne, ditt problem tycker jag är att du buntar ihop alla aktörer i branchen och utmålar alla till onda och daterade. Jag är som låtskrivare mycket väl medveten om att det finns många inom musikbranchen som i huvudsak är ute efter att räkna pengarna och leva gott. Detta gäller alla andra branscher. Från topp till tå. För den som skriver låten, den som exploaterar den, distribuerar den, marknadsför den, framför den eller konsumerar den har samma potentiella intresse av att tjäna så mycket som möjligt eller betala så lite som möjligt.

Det som inte förändrats är att något som skapats har ett värde som ska respekteras. Mitt ansvar är att vara vaksam och välja rätt aktörer jag samarbetar med. Jag som upphovsman väljer ett förlag som tillför mer än dom tar. I mitt fall är det just Scandinavian Songs, som representerar mej, bevakar mina intressen, exploaterar min musik och inspirerar mej på ett sätt som gör mej oerhört stolt.

En konsument kanske väljer Spotify som bevakar både konsumentens intresse och upphovsmannens och alla mellanled i form av skivbolag och förlag. Fördelningen kanske inte är optimal men jag tror att det kommer bli bättre och bättre.

En konsument kanske inte väljer Thepiratebay eftersom de utnyttjar det faktum att folk vill ha musik, film, bilder, program mm gratis till att tjäna feta pengar. De och liknande ”sidor” är de absolut fulaste fiskarna eftersom de inte överhuvud taget respekterar något annat än sina egna ekonomiska intressen.

Jag skapar musik och lider kraftigt av hur svårt det blivit att ha råd att göra det jag brinner för när jag själv dessutom vill betala för mej. Jag önskar mer konstruktivitet och mindre smutskastning och hoppas att de som önskar bättre förållanden börjar på hemmaplan.

Ja det var en äldre post och jag svarar lite sent nu. Men min uppfattning i frågan är oförändrad.

Jag vet mycket väl vad förlagets roll i processen är. Och jag har även på nära håll sett unga artister som varit i händerna på bolag som har tillskansat sig förlagsrättigheterna på låtar som finns med på en skiva. Med följden att intäkter som låtarna har genererat i andra sammanhang än som del av det aktuella albumet, så gott som helt tillfallit förlaget och inte artisten.

Det är självklart som du säger så att artister ofta inte vill eller kan hantera bevakning av rättigheter, avtalsfrågor mm själva. Och tvingas lita på de aktuella förlagen och dess företrädare som ger ett vederhäftigt intryck. Och hoppas att de ska få skydd och hjälp där. Sedan kan det faktiska utfallet bli att artisterna gett bort sina rättigheter och en stor del av intäkterna till förlaget. Istället för att få hjälp att bevaka dessa.

Förlag behövs fortfarande i hög grad för upphovsmännens egen skull. De ska t.ex. inte behöva bevaka sina rättigheter över hela världen. Då skulle de inte ha tid till skapandet och om ingen bevakar rättigheterna öppnar det dörrarna för olika former av plagiat som faktiskt inte förekommer (ostraffat) idag. Men om du är emot upphovsrätten som sådan så förstår jag om du känner att musikförlag är meningslösa.

Såg nu att det här var en väldigt gammal post. Du kanske vet mer nu.

Däremot ser jag gärna att ”duktigt” folk som arbetar inom förlegade delar av distributionskedjan lämnar sin uppgift. Precis som har hänt inom andra branscher som har spelat ut sin roll när tekniken och marknaden har förändrats.

saken är den finns det inga pengar att tjäna så slutar duktigt folk att
jobba med det.
och fildelning stryper inkomsterna till både artist producenter och låtskrivare.
dock är felet från början att priset för en cd är på tok för mycket.
men publiken är kräsen och vill bara ha super kvalite
och då blir priset därefter.

det är bara vispop som finns kvar i slutändan då detta är en billig genre
att skapa.

Jag skrev nyss en fråga på din blogg (du tog bort den frågan igår från kommentarerna) och jag skriver delvis samma sak här.

Min fråga till dig handlade om vad förlag och distributörer tjänar under samma period som en kreatör drar in en viss summa? Man brukar uppskatta att artisterna får mellan 5-20% av intäkten, oftast i den nedre delen av spannet.

Branschföreträdare brukar alltid hänvisa till att artisterna blir lidande. När det är uppenbart att det är den egna marginalen man vill skydda.

Jag tror att de flesta av oss musikkonsumenter unnar upphovsmän en vettig ersättning för sitt arbete. Men när ny teknik och nya distributionsformer (och i viss mån mer tillgänglig produktionsteknik inom vissa kvalitetsnivåer), undanröjer behovet av den gamla strukturen med olika mellanled, blir man ju förbannad när en bransch med alla medel försöker bevara det gamla. I stället för att anpassa sig till (den oundvikliga) utvecklingen. Det är detta som gör mig upprörd med hänvisning till din fråga.

Det här utvecklingen leder till att delar av den gamla industrin inte har något existensberättigande. Sure. Det är tufft och det har hänt inom många industrigrenar. Men att heja på den utvecklingen, vilket jag som konsument gör, är inte samma sak som att vilja skada kreatörerna.

En modell där artisterna på ett enskilt album vid samma försäljningsvolym tjänar lika som idag, men där slutprodukten kostar 15% av dagens pris, skadar inte artisterna men det gynnar konsumenterna enormt. Och det motiverar även konsumenterna. Det sannolika är att en sådan prissänkning skulle öka antalet sålda ex och därmed skapa högre totala intäkter för upphovsmännen. Att motivera konsumenterna är den enda metod som kommer fungera om man vill rädda branschen. Hot och regleringar får en motsatt verkan.

Du kan säkert föra fram att promotion och konkret marknadsföring kostar och att det är en förutsättning för att en artist ska kunna nå ut. Men även här sker ett paradigmskifte nu som inte har ett dugg med nischen nöjesindustri att göra. Det är en mycket större förändring av den kommersiella kommunikationen. Reklam- och den analoga medieindustrin håller på att kapsejsa, också här pga ny teknik och nya beteenden på marknaden, bland annat större andel aktiva val av konsumenter.

Detta kommer även ställa krav på att aktörerna i nöjesindustrin precis som andra branscher ändrar sitt sätt att marknadsföra sig. Vi kommer se mycket mer utnyttjande av informella kanaler, word of mouth, sociala medier, smarta taggningar, sökmotorer etc. Reklambudgeten kommer att omfördelas och i de flesta fall minskas (vilket blir ett krav och överlevnadsfråga). Det köpta annonsutrymmet minskar och kostnaderna kommer snarare ligga på att odla den kompetens som behövs. Att trycka ut klassiska lanseringar i breda medier kan till och med upplevas negativt i ett läge där konsumenterna är vana att själv välja vad de vill ha och aktivt letar efter detta via olika kanaler.

För att kunna hålla den prisnivå som marknaden kan acceptera och som faktiskt kan få konsumenter motiverade att betala måste din bransch göra stora förändringar i sitt sätt att arbeta.

Det kanske är slarvigt att kalla Scandinavian Songs för mellanled i bokstavlig bemärkelse. Med den termen menar jag de aktörer som delar på 80-95% av intäkterna (minus kostnader) när artisten/upphovsmannen fått sitt.

Ofta, har jag märkt, att många har åsikter om vår bransch – men väldigt lite insyn!

Dessutom, i vilket mellanled hittar du Scandinavian Songs?

Så berätta gärna!