On the street where you live från My Fair Lady.

Jag har tidigare alltid uppskattat Kim Källström. Har hållit på Kim honom när folk har dissat honom som ojämn. I medietjafset kring valet av Kim Källström eller Anders Svensson när de konkurrerade har mitt val alltid varit Kim Källström. En spelare som vågade göra lite mer än det förväntat kollektiva. Som gör den där perfekta passningen då och då även om det också sker lite tabbar. En skön spelare.

Nu har jag svängt och gillar inte Kim längre. Det har inte bara med hans bråkande med Zlatan senast och dumma uttalanden att göra. Det känns som att den tidigare sympatiske killen har utvecklats till en liten diva. En gnällspik som vill ha allt serverat på sitt sätt. Annars skriker och gnäller han. Kim Källström är fortfarande en duktig spelare som kan utvecklas ännu mer. Fine, men jag är inte ett fan längre.

Någon kanske tycker att Zlatan är en diva. Det struntar jag i. Zlatan är ett geni. Skytteligavinnare, mångfaldig mästare och kanske den bästa spelare Sverige har haft. I den divisionen blir nog alla divor och det är en del av imagen. Man förväntar sig det och det är ok. När Kim Källström är gnällspiksdiva blir jag bara irriterad.

Jag känner självklart inte Kim Källström och kan egentligen inte säga någonting om honom som person. Jag går bara på det jag ser i media, på matcher och skapar med det min egen bild och uppfattning om honom i hans offentliga roll – som fotbollspelare. Den bilden gör att jag har ledsnat totalt.

Valet till EU är klart. Spännande.

Intressant men inte så oväntat är att Stockholmarna röstade annorlunda i valet till EU än landet i stort. Miljöpartiet har ett starkt fäste i Stockholm med 16,7% och FI skulle ha klarat 4%-spärren, vilket inte C och KD skulle ha gjort om Stockholmarna hade fått välja.

Bra flyttkartonger är ett oumbärligt verktyg när man ska flytta eller som jag, flytta om för renovering. Alla vet ju hur man viker flyttkartonger. En liten detalj som jag irriterar mig på något otroligt är den typ av konstruktion som gör att den inre sidofliken, den man fäller ned som avslutning, inte har hål för handtagen!!

De flesta bra flyttkartonger har hål både på utsidan och på båda innerflikarna. Vilket gör att man kan få ett rejält tag när man flyttar sina (överfyllda) boklådor. Men hur fan kom någon på att göra en modell där dessa hantag saknas på insidan? Det gör att man får lyfta kartongen med fingertopparna. Att lägga dessa flikar över det packade gör att kartongen inte blir lika stabil som med tre sidolager.

Några som verkar förstå det är Flyttkungen som har en artikel om flyttkartonger. Det här är ingen reklam, jag känner inte till dem. Jag hittade företaget när jag googlade runt. Men jag håller med dem. Satsa på bra kvalitet på lådorna så går flytten lättare.

Jag läste idag en bloggpost av Niclass Björlund som huserar under internetdagarna.se. Han representerar Scandinavian Songs som är något slags distributionsbolag ett förlag inom skivindustrin. Niclass går till attack mot fildelare med antydningar om att det handlar om ett gäng nördiga ungdomar som lurar artister och bolag som Scandinavian Songs.

Niclass Björlund är uppenbarligen ute efter att provocera med sin artikel och agerar väl lakej åt Scandinavian Songs. Men med tanke på Niclass svar på kommentarerna verkar han även ha denna uppfattning själv vilket ju är helt sanslöst. Hans retorik är yxig men han verkar för sjutton tro på det!

Förstår inte Niclass att strukturerna för distribution helt har förändrats? Att den affärsmodell han och Scandinavian Songs företräder snart är utspelad?

Som så många andra profitörer inom skivindustrin hänvisar Niclass liksom ett mantra till att de ”som jobbar som låtskrivare eller artister är det som drabbas hårdast av fildelningen” Det är struntprat. Det kollektiv  som drabbas hårdast och med rätta är sådana mellanled som Scandinavian Songs som envetet kämpar för att behålla marginalen på de gödkalvar som artisterna är för dem. Nöjesbranschens hallikar.

De hatar den decentraliserade distributionen, de hatar direktkontakten mellan artist och konsument. De förstår inte att den gamla paketeringen inte längre är nödvändig eller efterfrågad. Och att de överpriser skivbranschen har tagit ut för slutprodukterna under många år har retat gallfeber på konsumenterna.

De inser inte heller att många fler artister nu får chansen att komma fram, om än till mindre och kanske inte lika spridda målgrupper, utan att gå vägen via bolag som Scandinavian Songs och Niclass Björlund. Artisterna kommer också att få ändrade förutsättningar, i olika riktningar. Det är troligt att tiden då ett fåtal stjärnor genom påkostad marknadsföring kunde skapa förmögenheter genom att de fick ett genomslag i hela världen, faktiskt är förbi. Punkt. De kommer troligtvis sälja färre CD-skivor. Och de kommer få många fler konkurrenter i musikutbudet. Men då är det nya, kanske mindre bemedlade artister som får chansen att föra ut sin musik. Vilket är bra för det totala kulturutbudet.

Vill artisterna fortsätta tjäna förmögenheter måste de komplettera sin verksamhet med kringtjänster. Det har skett i många branscher genom tiderna. Men aktörer som Niclass Björlund och den industri som han och Scandinavian Songs verkar inom, kämpar tafatt med att försöka stoppa den utveckling som sker vare sig de vill eller inte.

Jag brukar inte skriva i debatten kring fildelning men det Niclass för fram gör mig så otroligt upprörd.

Andra som har kommenterat Niclass artikel är Nakna Sanningen, Nikke’s Index och Jonk.

Update: Nu har även Åsiktskanonen skrivit om ämnet.

I kväll och i morgon är det Sweet Weekend kring Kulturhusets hörsal. Charlotte Engelkes kommer bland annat framföra föreställningen Sweet som hon och Marina Steinmo har skrivit.

Det blir även gästartister som framför saker på temat, bland annat Carina Reich & Bogdan Szyber, Andreas Boonstra och Leif Jordansson.

Man kan även hänga i hångelbaren där det serveras tårta, sockervadd och söt musik.

Välkommen till Kreuzberg!